User:Saftgurka/sandbox5

From Wikipedia, the free encyclopedia

Se även: User:Saftgurka/sandbox11

1500s–1900[edit]

De första spåren till en svensk örlogsflotta härröra från den tid, under vilken Sverige bildades till ett rike. Av sveakonungen uppbådades då från de olika häraden skepp till "ledung", när fara hotade landet eller allmänt härnadståg beslutits. Enligt denna äldsta organisation av sjökrigsmakten ålåg fartygens utrustning såväl som deras bemanning de frie jordegarna, vilka därför var indelade i "hamn-" och "skeppslag". Efter vikingatiden, vilken kan anses såsom den svenska flottans första blomstringsperiod, råkade Sveriges sjömakt i ett förfall, som räckte nästan oavbrutet under hela återstoden av medeltiden.[1] Traditionellt brukar den svenska flottans födelse förläggas till år 1522. På pingstafton den 7 juni detta år ankrade ett tiotal fartyg upp på Slätbaken utanför Söderköping. Fartygen kom från handelsstaden Lübeck och var den första leveransen av örlogsfartyg till Gustav Vasas tilltänkta flotta. På hösten samma år kom ytterligare minst tretton fartyg.[2] Denna lilla flotta skulle senare framgångsrikt skära av den i Stockholm förlagda danska garnisonens möjligheter att få förstärkningar och lägga grunden till den svenska erövringen av staden 1523. Detta bidrog i sin tur till att Sverige kunde bryta sig loss från den drygt 130 år gamla danskdominerade Kalmar­unionen.[2] När Gustav tillträdde regeringen (1523), bestod flottan icke av annat "än en hop skärjebåtar och annat prackeri ther hvarken hjelp eller tröst medförde", men konungen, som erfarit behovet av en flotta, vidtog kraftiga åtgärder till skapande av en sådan och efterlämnade vid sin död över 30 krigsskepp.[1] År 1533 bröt krig ut kring tronföljdsfrågorna i Danmark och vid Bornholm den 8 juni 1535 fick den svenska flottan sitt elddop i ett sjöslag mot en lybsk flotta. Den lyckades vinna sin första stora strid mot en professionell motståndare.[2]

Under Gustav Vasas tid drogs Sverige in i konflikter med ryssarna inne i Finska viken. Gränsdragningen hade länge varit otydlig och omtvistad. Ryska och svenska plundringståg i gränsområdena var vanliga och ledde till krig 1554–57. Flottan spelade här en betydelsefull roll som transportör av soldater till krigsområdet, men även under anfallet mot den ryska fästningen Nöteborg längs floden Neva. Anfallet blev visserligen ett misslyckande, men visade att den svenska krigsmakten kunde genomföra amfibieoperationer. När Gustav Vasa dog 1560 var inte bara det svenska rikets gränser konsoliderade. En krigsmakt och en flotta fanns tillgänglig för att försvara riket.[2] Flottan var en viktig resurs i krig men också en stark symbol för furstemakten. På många sätt var örlogsflottan en värdemätare på de resurser dåtidens furstestater hade. Den svenska flottan utrustades och användes ett flertal gånger i samband med så kallade frieriresor. Den mest berömda var Gustav Vasas son Eriks resa till England 1559 för att locka drottning Elisabet till giftermål. Liknande resor gick till Skottland och Hessen. Överhuvudtaget var 1560-talet, under Erik XIV:s tid, en glansperiod för den svenska flottan som räknat i antalet seglande örlogsfartyg var Europas största.[2] Den uppgick 1566 till 68 skepp (av vilka det största hade 90 kanoner och en besättning av 620 man[3]), med tillsammans omkring 2 000 kanoner samt över 7000 mans besättning, dels ständigt, dels värvad sjöfolk, dels knektar.[1] Flottan underhölls i dessa tider av rikets allmänna medel, varjämte städerna stundom lämnade krigsfartyg; i dess provianterande deltog alla utom adeln. Någon ordnad överstyrelse fanns ej ännu, utan vapnets styrka berodde mest av regentens personlighet.[1]

Flottans betydelse blev påtaglig under nordiska sjuårskriget 1563–70. Utan en stark örlogsflotta hade Sverige aldrig kunnat hävda sig. Några av de största sjöslagen i Östersjöområdets historia utkämpades de kommande åren mellan svenska respektive dansk-lybska flottor. Trots blandade med- och motgångar innebar freden i Stettin 1570 att Sverige hade etablerat sig som Östersjömakt med besittningar i Livland (nuvarande Estland).[2] Under de inbördes tvistigheter, som följde efter Erik XIV:s avsättning, råkade flottan i förfall.[3] Det förföll också hastigt under Johan III och Karl IX.[1] Huvuduppgiften för flottan under 1600-talets första hälft var att föra förstärkningar och förnödenheter mellan Sverige och Östersjöprovinserna. Det handlade om att upprätthålla förbindelserna inom det svällande svenska imperiet. Krig fördes fortsatt under 1610- och 20-talet mot polacker och ryssar.[2] Flottans tredje blomstringsperiod inträffade under Gustaf II Adolf, Kristina och Karl X.[1] Klas Flemings klokhet och energi bidrog förnämligast till flottans nydaning. En ordnad överstyrelse, Amiralitetskollegium, grundades 1617 och organiserades 1634; det ständiga båtsmanshållet, omkring 3 000 man, inrättades 1635. En skärgårdsflotta bildades och bestod 1643 av 150 mindre fartyg (lodjor). 1640 räknade stora flottan 40 skepp och 40 galejor, och dess bestyckning utgjorde omkring 1300 kanoner. 1654 hade skeppens antal ökats till 50. Karl XI:s förmyndarregering gjorde litet eller intet för att hålla flottan i tjänstbart skick; följderna visade sig i de olyckliga sjöstrider, som den utkämpade mot den tidens dugligaste sjömän, holländare och danskar.[1]

1675 räknade flottan 27 rangskepp och 8 fregatter, med en bestyckning av 1 934 kanoner, men hade fyra år senare smält ihop till 16 skepp, utom fregatter och mindre fartyg. Med Hans Wachtmeisters kraftiga bistånd skapade Karl XI snart en ny, tidsenlig flotta. En lämpligare örlogshamn (Karlskrona) anlades, överstyrelsen flyttades dit från huvudstaden, och personalen ordnades så, att redan 1679 fanns 758 befäl och underbefäl samt över 11000 sjömän, flertalet indelte och roterande båtsmän, örlogsflottan hade vid konungens död (1697) ökats till 37 rangskepp och 8 fregatter, oberäknadt den i Stockholm förlagda galäreskadern.[1] Under Karl XII:s krig kom flottan till stor användning och visade sig ock sin uppgift vuxen, så länge den underhölls, men sedan krigen börjat gå olyckligt och penningtillgången blev alltmera knapp, började för flottan en tid av tillbakagång.[3] Med Sveriges fall från sin stormaktsställning började för svenska flottan en långvarig vanmakt. Frihetstidens män saknade dock ej god vilja att återupprätta sjövapnet, vilket synes av de många planer, som av ständerna uppgjordes till dess ordnande. 1756 fanns 24 linjeskepp, 12 fregatter och 26 mindre fartyg, med en bestyckning av omkring 2 000 kanoner. Samma år upprättades Arméns flotta.[1] Gustaf III lyckades att för en kort tid återgiva flottan dess forna glans. Dess numerära styrka uppgick 1790 till 26 linjeskepp, 16 fregatter och 280 skärgårdsfartyg.[1] Denna flotta förde 5 250 kanoner och krävde för sin bemanning 44 000 man.[3] Överstyrelsen flyttades 1776 till Stockholm; fyra år senare inrättades generalamiralsämbetet i Karlskrona.[1] Efter Gustaf III:s död vidtog åter en tid av förfall.[3]

De kommande revolutionskrigen i Europa från 1792 hotade det neutrala Sveriges handel och svenska örlogsfartyg användes för konvojering ända till Medel­havet. Det var då som bekämpning av nordafrikanska piratfartyg blev aktuell. Sverige drogs 1805 med i Napoleonkrigen.[2] De 11 linjeskepp och 6 fregatter, som utrustades 1808, utgjorde en föga livskraftig kvarleva från svenska flottans sista glansperiod.[1] Den svenska skärgårdsflottan och örlogsflottan skulle under de katast­rofala krigsåren 1808–09 åter­igen göra tjänst. Situationen var svår efter förlusten av Sveaborg då största delen av skärgårdsflottan togs av ryssarna våren 1808. Trots det stred flottan med viss framgång mot ryssarna i skärgården och genomförde landstigningsoperationer – inte minst den stora expeditionen till Västerbotten 1809. Efter förlusten av Finland 1809 framstod flottans uppgifter inte längre lika självklara.[2] Efter "stora flottans" (linjeskepp och fregatter) och "lilla flottans" (skärgårdsfartyg) sammanslagning (1824) gjordes tid efter annan fåfänga bemödanden att återupprätta sjöförsvaret. 1850 fanns 10 skepp, 5 fregatter, 9 mindre fartyg och 228 skärgårdsfartyg, av vilka dock en stor del var otjänstbar. Ångkraftens införande ledde ej heller till skapande av en stark flotta. Vid tiden för de första pansarfartygens byggande i Sverige (1864) bestod den av 7 linjeskepp, av vilka 2 med ångmaskin, 6 fregatter, av vilka 1 med ångmaskin, 7 korvetter, av vilka 3 med ångmaskin, 19 mindre fartyg, av vilka 12 ångfartyg, samt 169 roddfartyg. 1866 delades sjövapnet i en örlogsflotta och en skärgårdsflotta, men dessa flottor sammanslogs 1873 åter till ett vapen. Sveriges örlogsflotta var vid den tiden nästan förintad, materielen innefattade blott 4 stridsdugliga fartyg, monitorerna, och den ständigt tjänstgörande personalen hade under de närmast flydda 50 åren gång på gång i hög grad minskats. Dock ägde flottan i båtsmanshållet ännu en talrik manskapsstam.[1]

Många kommittéer under 1800-talet var sysselsatta och många förslag har utarbetats till sjövapnets iståndsättande, men intet av dem har blivit bragt till utförande. Den plan, som åtminstone delvis ännu kan anses ligga till grund för flottans nybyggnad, uppgjordes av 1880–82 årens parlamentariska sjöförsvarskommitté. Enligt dess förslag skulle flottan efter 80 år bestå av 14 större och 10 mindre pansarbåtar, 80 torpedbåtar och 4 korvetter. Länge såg det ut, som om även denna plan skulle stanna vid blotta förslaget, men sedan 1896 års riksdag beviljade medel till byggande av 2 pansarbåtar av 1:a klass och en del övriga fartyg samt 1899 års riksdag till nybyggnad av 8 pansarbåtar med mera, började man kunna hysa förhoppning om planens förverkligande.[3]

1900–1918[edit]

From 1902, Marinen (Navy) composed both the Fleet (Flottan) and the Coastal Artillery (Kustartilleriet) under a joint national board (överstyrelse).[4] The navy (under the king) was made up of the head of the Ministry for Naval Affairs, the Royal Swedish Naval Materiel Administration, the Inspector of Naval Exercises at Sea, the Director of the Swedish Naval Supply Service (marinöverdirektören), the Paymaster General, Royal Swedish Navy (marinöverintendenten), the Surgeon-in-Chief of the Swedish Navy, and the Chief of the the Coastal Artillery (Chefen för kustartilleriet). When the king so decided, the head of the Ministry for Naval Affairs under the king and in his name commanded the navy. The navy consisted in 1918 of the following ships: 15 first class and 3 second class and 7 third class coastal defence ships, 1 armor cruiser (Fylgia), 5 torpedo cruisers (Claes Horn, Claes Uggla, Jacob Bagge, Örnen, Psilander), 10 destroyers, 31 1st class and 14 2nd class torpedo boats, 2 minelayers and a number of submarines as well as auxiliary ships: 1 command ship, training, gnist-, verkstads-, hopital, depot and barracks ship and others, together 16 largely older, for its special purpose reformed ships. The total tonnage of the navy's naval vessels was about 95,000. The number of guns was slightly more than 500, of which 33 were heavy, 140 medium and the other light. The sum of the ship's horsepower's was almost 300,000. All ships were built in Sweden with the exception of a few torpedo ships (destroyers, torpedo boats and submarines), 1st class coastal defence ships of Bergsunds Mekaniska Verkstad [sv; de; fr] in Stockholm, Lindholmens and Götaverken in Gothenburg, and Kockum in Malmö, 2nd class and 3rd class coastal defence ships at Motala Verkstad, some torpedo boats at the navys shipyard in Karlskrona and Stockholm, etc.[4]

The fleet's personnel and equipment were divided into two stations: Karlskrona and Stockholm, each commanded by a station commander. Subordinate him was a commander of the non-commissioned officer and seaman corps, including conscripts commander (commonly called the "corps commander"), a management board, health care, the station's court-martial and more. The seaman corps schools at the station (recruit, corprals and non-commissioned officers) were subordinated to the corps commander. The station commander in Karlskrona was also the commanding admiral and commandant of Karlskrona Fortress. Each station had a shipyard with docks, slipways, workshops, stores, etc, whose chief in a financial matter was immediately under the Royal Swedish Naval Materiel Administration, whose operations were divided into 6 departments: artillery, equipment, mining, torpedo, engineering and building departments. Karlskrona Shipyard then employed about 1,600 workers, Stockholm's 500-600 workers. The control and accounting of cash funds, provision, clothing and investigation, etc, were carried out by the station's accounting office, consisting of the majority of the station's navy intendents (marinintendenter). From 1918 the fleet owned a depot (smaller station) at Nya Varvet [sv] near Gothenburg, and a depot was built at Gustavsvik [sv] near the mouth of the Ångerman River.[4]

World War II[edit]

Although the navy had not been hit as hard as the army in the Defence Act of 1925, the lack of modern warships was high during the outbreak of World War II in 1939.[5] In order to strengthen the navy, ships were build at both naval and civilian shipyards. In addition, civilian ships were rebuilt for military purposes. During the years 1939–1945, the navy was assigned with 12 destroyers, 17 motor torpedo boats, 20 submarines, 1 minelayer and 38 minesweepers: a total of 88 new combat ships.[5] A large number of civilian ships were also called in as auxiliary vessels. Among these were 5 auxiliary cruisers, 9 auxiliary gunboats, 69 auxiliary minesweepers, 46 auxiliary patrol boats and 44 tugboats.[5] The Swedish Navy's activities during World War II included the deployment of naval mines, patrolling, escorting and convoy. In total, more than 17,000 merchant ships escorted. About 4,000 naval mines and bombs were dismantled.[5]

Cold War[edit]

During the World War II, the coastal artillery had increased in importance. It was no longer just a protection for naval bases, it had become a significant part of the country's invasion defense. During the 1950s, the coastal artillery received lighter artillery pieces with a high rate of fire. The fixed artillery was built into into mountain spaces, and the mobile units were brought together in mobile coastal defense units (spärrförband).[5] The 1950s navy was characterized by the two cruisers Tre Kronor and Göta Lejon and 10–15 destroyer. With the two cruiser squadrons, each of which would include a cruiser, four destroyers and six torpedo boats, the navy reached a strength and striking force it had not had since the beginning of the 20th century. By the mid–1950s came the destroyers Halland and Småland. They were among the first ships in the world who were armed with anti-ship missiles.[6]

The Defence Act of 1958 meant a turning point for the development of the Swedish Navy. No large combat ships would be built and the construction of two already decided destroyers of the Halland-class were canceled. It would instead focus on a light fleet.[6] The decision would lead to the dismantling of the naval resources for maritime security and anti-submarine warfare. During the 1960s and 1970s, the development continued towards a light fleet with many small units. The development in the field of electronics meant that efficient and powerful weapon systems could be installed on quite small vessels. With modern electronics, 2-3 people could now solve the same battle management tasks that required 12 men on a 1950s destroyer.[6] In the years around 1980, the impact of limited anti-submarine warfare resources could be read in numerous violations of Swedish territorial waters. Foreign underwater activities could be found in archipelagos, ports and naval bases. The problem the navy faced clearly showed its lack of resources in terms of anti-submarine warfare.[6] With new resources – coastal corvettes, minesweepers, anti-submarine torpedoes and more - the neglected anti-submarine warfare function was gradually strengthened, at the same time as the navy gained increased impact.[6]

2000s[edit]

During the 1990s, an overall structural change in the Swedish Armed Forces was made, based on a number of defense acts passed by the the Riksdag. The economic situation demanded that the Swedish defense be reduced, but the military "threat" had also changed, for example, by the dissolution of the Soviet Union, and thus the Warsaw Pact.[7] The navy gained new tasks – from an invasion-based defense against an attacker who was expected to attack the Swedish coasts on a wide scale, to an operational defence (insatsförsvar) that could be deployed against targeted attacks.[7] In this new defensive mode, naval units were developed towards greater mobility. The navy's ships were developed by modern so-called stealth ship, which are difficult to detect on radar. The Visby-class corvettes, built of composite materials, are examples of this. The fixed coastal artillery installations were scrapped and the quick, agile amphibious units were created. In connection with this, the Swedish Coastal Artillery also disappeared and was replaced by the Swedish Amphibious Corps. The overall defensive direction was developed in a more international direction.[7]

Command, control and organisation[edit]

According to the regulations of 1825, the Förvaltningen av sjöärendena ("Administration of Maritime Affairs") maintains the financial governance of the King in Council and the royal navy, according to the instruction which the Förvaltningen i nåder issued. According to the 1836 regulations, it was the national board of the King in Council's navy that exercised militarily by the Grand Admiral of Sweden, in his capacity as commander of the navy, and financially by the Förvaltningen av sjöärendena ("Administration of Maritime Affairs").

Enligt 1825 års reglemente handhavade Förvaltningen av sjöärendena den ekonomiska styrelsen av Kungl.Maj:ts och rikets flotta, enligt den instruktion, som Kungl.Maj:t för Förvaltningen i nåder utfärdat. Enligt 1836 års reglemente var det Överstyrelsen vid Kungl.Maj:ts Flotta, i militäriskt hänseende, utövades av Sveriges Stor-Amiral, i egenskap av flottans chef, och i ekonomiskt av Förvaltningen av sjöärendena. Enligt 1875 års reglemente var det närmast konungen chefen för sjöförsvarsdepartementet som var befälhavare för Flottan, i vilken egenskap honom tillkom all med chefs makt och myndighet avgöra frågor som röra disciplinen. Överstyrelsen vid flottan utövades i militäriskt hänseende under chefen för sjöförsvarsdepartementet, i allt som rörde militärpersonalen av chefen för flottans militärpersonal. I ekonomiskt hänseende utövades överstyrelsen av Förvaltningen av sjöärendena. Enligt 1884 års reglemente var det närmast konungen chefen för sjöförsvarsdepartementet som var befälhavare för flottan. I rent militära frågor biträdes chefen för sjöförsvarsdepartementet även utav Kungl.Maj:t till chef för flottans stab förordnad officer av flaggmans eller kommendörs grad samt av departementets kommandoexpedition. Om marinförvaltningen såsom överstyrelse för flottan i ekonomiskt och tekniskt hänseende stadgas i instruktionen för nämnda verk.[8]

Enligt 1899 års reglemente: Där konungen finner gott så bestämma, skall chefen för sjöförsvarsdepartementet närmast under konungen och i hans namn utöva befälet över flottan. Under konungen utövas, i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat, flottans överstyrelse av : marinförvaltningen, chefen för flottans stab, chefen för fasta minförsvaret samt överdirektören vid mariningenjörsstaten. Enligt 1907 års reglemente: Lika med närmast föregående, dock att chefen för fasta min försvaret utgått. Enligt 1915 års reglemente: Där konungen finner gott så bestämma, skall chefen för sjöförsvarsdepartementet närmast under konungen och i hans namn ut öva befäl över marinen. Under konungen utövas, i enlighet med vad därom finnes särskilt stadgat, marinens överstyrelse av: marinförvaltningen, chefen för marinstaben, högste befälhavaren över kustflottan, inspektören för undervattensbåtvapnet, chefen för marinens flygväsende. marinöverdirektören, marinöverintendenten, marinöverläkaren samt chefen för kustartilleriet. Enligt 193/ års reglemente: Där konungen finner gott så bestämma, utövar chefen för försvarsdepartementet närmast under konungen och i hans namn befälet över marinen. (Om överstyrelsen nämnes intet i della reglemente.) Enligt 1931 års reglemente: Där konungen finner gott så bestämma, utövar chefen för försvarsdepartementet närmast under konungen och i hans namn befälet över marinen. (Om överstyrelsen nämnes intet i della reglemente.)[8]

Enligt 1937 års reglemente: Den högsta militära ledningen av marinen utövas i fred, under Kungl. Maj:t, av chefen för marinen. I tekniskt och ekonomiskt avseende utövas den högsta ledningen av marinförvaltningen. Chefen för marinen biträdes närmast av: marinstaben och chefen för kustartilleriet samt, i avseende å särskilda tjänstegrenar, av: inspektören för undervattensbåtvapnet. inspektören för minsvepningsväsendet, marinöverdirektören, chefen för marinintendenturkåren och marinöverläkaren. Här ovan nämnda organ för utförande av marinens ledning benämnas i detta reglemente med ett gemensamt namn marinledningen. Angående marinens ledning under krig är särskilt stadgat. Enligt 1942 års instruktion (S. F. 869/1942) utgöres marinledningen av chefen för marinen (Marinchefen samt marinstaben, kustartilleriinspektionen och tjänstegrensinspektörerna samt marinförvaltningen, för vilken marinchefen är chef, närmast biträdd av en souschef. Marinchefen, under vilken också lyda chefen för kustflottan, marindistriktscheferna samt cheferna för sjökrigshög och sjökrigsskolorna, utövar under Kungl. Maj:l och överbefälhavaren den militära ledningen av marinen.[8]

References[edit]

Notes[edit]

  1. ^ a b c d e f g h i j k l m Westrin 1908, pp. 639–640
  2. ^ a b c d e f g h i Hårdstedt 2010
  3. ^ a b c d e f Svensk rikskalender 1908, p. 228
  4. ^ a b c Westrin 1918, pp. 1179–1180
  5. ^ a b c d e Örlogsboken 2003, p. 330
  6. ^ a b c d e Örlogsboken 2003, p. 331
  7. ^ a b c Örlogsboken 2003, p. 332
  8. ^ a b c Lybeck 1945, p. 660

Print[edit]

  • Hårdstedt, Martin (2010). "Svenska flottan" [Swedish Navy]. Populär Historia (in Swedish) (8). Lund: Historiska media. SELIBR 8264634.
  • Lybeck, Otto, ed. (1945). Svenska flottans historia: örlogsflottan i ord och bild från dess grundläggning under Gustav Vasa fram till våra dagar. Bd 3 [1815-1945] (PDF) (in Swedish). Malmö: Allhem. SELIBR 795890.
  • Westrin, Theodor, ed. (1908). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi (in Swedish). Vol. 8 (New, rev. and rich ill. ed.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. SELIBR 8072220.
  • Westrin, Theodor, ed. (1918). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi (in Swedish). Vol. 27 (New, rev. and rich ill. ed.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. SELIBR 8072220.
  • Svensk rikskalender (in Swedish). Stockholm: P. A. Nordstedt & Söners. 1908. SELIBR 498191.
  • Örlogsboken (PDF) (in Swedish) (2003 ed.). Stockholm: Försvarsmakten, Operativa insatsledningen. 2003. SELIBR 9059217.
Retrieved from "https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=User:Saftgurka/sandbox5&oldid=1172814216"